Teckenspråk


För personer med dövblindhet som är födda döva och har teckenspråk som kommunikationsmetod är det naturligt att fortsätta använda teckenspråket även när synen blir sämre.

Personer med dövblindhet kan behöva speciellt goda förhållanden för att kunna avläsa teckenspråk. Det kan till exempel handla om att den som tecknar är klädd på ett sådant sätt att det blir så bra kontraster som möjligt (mörka, omönstrade kläder, lugn bakgrund, rätt ljus).

En del förlorar sitt perifera seende men har kvar ett mycket litet synfält, oftast rakt fram. Den som tecknar måste då anpassa sitt teckenspråk så att det ryms inom detta lilla synfält. Teckenspråket är nationellt.


Taktilt teckenspråk


Personer med dövblindhet som inte ser kan istället ta emot teckenspråket med hjälp av känseln. Den som tecknar låter då personens händer följa med i rörelserna.

Information som finns i ansiktsuttryck etcetera försvinner och det ställer därför stora krav på att den som tecknar kan uttrycka sig tydligt.


Handalfabetet


De som blivit döva vid vuxen ålder (efter språkinlärningen) talar och skriver svenska men kan ha svårt att lära sig dövas teckenspråk. Det är ett eget språk med en helt annan grammatisk uppbyggnad än svenskan.

Handalfabetet är en del av teckenspråket. Det är lätt att lära sig men långsammare att använda än teckenspråket, eftersom man bokstaverar varje ord.

Vuxendöva personer med dövblindhet använder ofta handalfabetet, som tecknas i handen så att personen kan känna handrörelserna och handställningarna.

Handalfabetet är, liksom teckenspråket, nationellt. (Det handalfabet som används i USA används också i flera andra länder, dock inte i Sverige, och brukar kallas internationellt.)