År 1957 hade Stockholm besök av den dövblinda amerikanskan Helen Keller och hennes besök var nog själva upptakten till att vår förening bildades.
>Läs mer om Helen Keller och hennes liv.
Karl-Göran Staaf, Uppsala, studerande, gjorde en liten appell i De Blindas Veckoblad och uppmanade dövblinda, som till äventyrs läste hans artikel, att ta kontakt med honom.
Vi var tre dövblinda, Oskar Mattsson, Elisabeth Strömberg och undertecknad, som nappade på denna uppmaning. Vi var alla eniga om att man borde göra något för oss dövblinda som var en mycket försummad och åsidosatt grupp.
Oskar Mattsson gjorde ett upprop i De Blindas Veckoblad och 18 dövblinda anmälde intresse för bildandet av en förening,
Den 13 september 1959 samlades åtta dövblinda jämte medhjälpare och speciellt inbjudna gäster på Sjölidens semesterhem Hemmestavik ute på Värmdön. En interimsstyrelse tillsattes och genom att Oskar Mattsson gjorde upprop i De Blindas Veckoblad blev han initiativtagare och föreningens förste ordförande.
Vår förening som fick namnet Föreningen Sveriges Dövblinda, är en riksomfattande förening. Vid årsskiftet 1959-1960 räknade FSDB mellan 20 och 30 aktiva medlemmar.
Vår första träff och årsmöte hölls på det då nyligen inköpta Almåsa i Västerhaninge, semesterhem, omkring 35 km utanför Stockholm, som då endast utgjordes av huvudbyggnaden. Vi var ett 15-tal dövblinda med tolkar, medhjälpare och övriga samt två inbjudna gäster från Norge, Halfdan och Margrethe Larsen. Årsmötet avhölls en dag i slutet av maj 1960. En styrelse tillsattes och denna fick i uppdrag att utarbeta föreningens stadgar, få till stånd en nyhetstidning på punktskrift samt lösa konsulentfrågan med mera.
En speciell nyhetstidning på punktskrift för dövblinda och en konsulent var de mest brännande frågorna för tiden. Vår önskan och begäran att få en speciell nyhetstidning, möttes med oförstående av De Blindas Förenings ledning för våra behov av information och för vad som hände i landet och ute i världen. Man hänvisade till att vårt land hade flera punktskriftstidningar än i de övriga nordiska länderna och man ansåg det inte viktigt för de dövblinda att veta vad som hände i "Hota-Heiti" och en nyhetstidning var därför inte aktuell.
Styrelsen för FSDB gav dock inte upp utan gjorde hårda påtryckningar och det resulterade i att vårt första nummer av nyhetstidningen Nuet utkom i januari 1961 på 16 sidor och Sven-Gustav Andersson blev vår förste redaktör.
Konsulentfrågan måste nu lösas. Från ledningen av De Blindas Förening ville man att lokalkonsulenterna för synskadade också skulle arbeta med de dövblinda och man ordnade en kurs i handalfabetet för konsulenterna. Eftersom dessa hade mycket arbete bland synskadade blev det inte mycket tid över för de dövblinda och utfallet mindre gott. Man beslöt därför att anställa en egen dövblindkonsulent och år 1967 anställdes Ingrid Carlsson, numera fru Losenborg, som vår förste konsulent.
Man har sagt att för en nybildad förening är de fem första åren de svåraste och det har jag sannerligen fått erfara. Vår förening och dess verksamhet och de dövblinda var relativt okända varför det försvårade styrelsens arbete inte bara det ekonomiska utan på flera områden. Det var en särskilt skriande brist på tolkar för dövblinda och därför svårt att kunna ge den hjälp som behövdes.
Allt eftersom tiden och åren gick kunde det skönjas en liten ljusning. I det vår konsulent genom sitt arbete och personliga kontakter ute i landet kunde det skaffas fram kunnigt folk.
Större förståelse för FSDB:s verksamhet och för de dövblindas problem har gjort att flera organisationer och myndigheter börjat hjälpa till och bland annat ordnat med kurser för tolk och ledsagare till dövblinda.
I Stockholms län har man nyligen startat en tolk. och ledsagaretjänst för dövblinda och vi hoppas med gott resultat och att denna verksamhet skall kunna spridas ute i landet. FSDB:s verksamhet i dess helhet har fått en revolutionerande utveckling de senaste åren.
Varje år i slutet av augusti anordnade FSDB rekreationsveckor på Almåsa för sina medlemmar och tiden omfattade två till tre veckor. Man ville att medlemmarna skulle få tillfälle att träffas och lära känna varandra. Rekreationsveckorna upptogs även av kurser med bland annat undervisning i punktskrift, käppteknik, hushållskunskaper, terapi, handalfabetet och tekniska hjälpmedel. Det ordnades också med olika tävlingar, såsom gångtävling, lukttävling, lite idrott, gymnastik, promenader m m. Föreningens årsmöte avhölls också en dag under dessa veckor.
Almåsa, som nu är utbyggt och utgör flera byggnader är ett kärt tillhåll och mötesplats och alltjämt samlas medlemmarna varje år för semester på Almåsa från hela landet.
För att bereda medlemmarna möjlighet att resa utomlands ordnades den första resan till Tunisien i Nordafrika. Tack vare genom medel från Radiohjälpen. Denna resa har sedan följts av flera resor till olika länder. Att intresset för utlandsresor bland dövblinda är mycket stort, visar tydligt den sista resan till London. Där deltagarantalet var så stort att man måste dela gruppen i två resor.
År 1969 firades FSDB:s 10-årig tillvaro på Carlborgssons gård i Leksand under festliga inslag och många inbjudna gäster.
Under dessa anrt 20 år som svunnit har föreningen vuxit sig starkare och räknar nu 150-talet aktiva medlemmar och ett stort antal stödjande medlemmar. Av de aktiva medlemmar som var med från början har många gått ur tiden, bland andra Oskar Mattsson och Birgit Broddesson, vilka båda tillhört styrelsen i ett antal år och vi vill tacka dem för deras insatser inom föreningen och kamraterna. Bland de övriga som gått bort vill jag särskilt minnas Elisabeth Strömberg och Malla Bjurström.
Elisabeth var alltid glad och på gott humör. Hon kunde sticka och sköta hemmet som få och hade alltid en bok att förströ sig med.
Malla kanske var något annorlunda. Hon var intelligent och noggrann och följde gärna med om allt som hände både hemma och ute men hade ett svårt humör. När man serverade henne mat, som hon inte gillade och det var inte så sällan, vände hon upp och ner på tallriken med maten på, stampade i golvet och förde ett förfärligt liv. Då Malla som liten dövblind flicka kom till dåvarande skolan i Vänersborg blev hon serverad blodpudding, och det var något som Malla inte gillade, sköt tallriken ifrån sig. Rektor Annrepp-Nordin på skolan fann på råd, Hon körde sin skinnlappskrage mot Mallas kind, då blev Malla rädd, tog tillbaka tallriken och åt upp blodpuddingen.
Under de sista åren Malla levde blev hon sjuklig, fick ett litet obetydligt fel på lungorna och måste därför stundvis ligga ute i friska luften och ha det svalt på rummet.
Detta gjorde att Malla fick för sig att hon skulle öppna både fönster och dörrar så att det blev så kallt som i en iskällare. En lärarinna måste tillrättavisa henne och då blev Malla ursinnig, flög på lärarinnan och klöste henne i ansiktet. Malla var också snål. En gång måste hon betala dubbelt porto och då brast Malla i gråt. Ett dubbelt porto på den tiden var betydligt mindre än vad det är idag.
När nu FSDB står inför sitt firande av 20-års jubileum vill jag till förutvarande styrelseledamöter och till den nya styrelsen, kamrater och övriga medarbetare få framföra ett varmt tack för gott samarbete och önskan om god utveckling för FSDB till gagn för de dövblinda i landet.