Ett nytt steg i FSDB:s internationella arbete tog vi i mars 1989. Det var då som Kurt Vinterhöj, lärare vid skolan för dövblinda barn i Ålborg i Danmark, reste till Kenya. Ett par år tidigare hade FSDB fått en förfrågan från Kenya Society for Deaf Children (kenyanska föreningen för döva barn) där man undrade om vi inte kunde hjälpa till att organisera arbetet i en skola för dövblinda barn. Skolan låg i en liten stad som heter Kabarnet uppe i bergen ungefär 40 mil nordväst om Nairobi. FSDB hade varit medlemmar i SHIA, handikapporganisationernas biståndsstiftelse, sedan starten 1981. Men det tog några år innan vi kom fram till hur vi skulle arbeta och innan vi funnit både ett projekt och en person som kunde arbeta med det.
Kurt arbetade i två år i Kenya. Han organiserade arbetet i skolan. Då fanns det cirka 30 barn där. En del barn var födda dövblinda och hade flera olika funktionshinder, andra var döva med synskador. När Kurt började sitt arbete visste inte många personer i Kenya något om dövblindhet. En av Kurts viktigaste uppgifter blev därför att sprida information. Det gjorde han bland annat på lärarutbildningarna och i dövskolorna. Tanken var att det på alla Kenyas dövskolor skulle finnas ett par lärare med kunskap om Ushers syndrom och andra synskador. Det lyckades inte riktigt, men många skolor blev medvetna om problemen.
För att utveckla dövblindarbetet är det viktigt att skaffa sig vänner. Det gäller i Sverige och det gäller i Afrika. Tillsammans med KNAD, den kenyanska dövorganisationen, bildade vi därför en nationell kommitté som skulle försöka samordna arbetet i Kenya. I kommittén fanns också representanter för synskadade, för ministerierna och för andra organisationer.
1991 slutade Kurt arbetet och åtevände till Danmark. Vi hade turen att hitta en ny medarbetare som var väl förtrogen med arbetet i Kenya, Penny May Kamau. Penny arbetar fortfarande i vårt projekt i Afrika. Efter de första årens lite trevande start hade vi nu börjat lära oss mer om vad som var möjligt och vad vi kunde göra. Kurts sista insats var att arrangera en östafrikansk konferens om dövblindhet. I konferensen deltog representanter från sju länder. Vi informerade om dövblindhet och vi visade upp arbetet på skolan i Kabarnet och så diskuterade vi vad de kunde göra hemma. På så sätt kom det så småningom igång dövblindarbete också i Uganda och Tanzania.
Sedan dess har det bildats nationella kommittéer i Uganda och Tanzania, och nu arbetar vi i tre länder i östra Afrika. Vi har arrangerat tre stora konferenser, en i varje land. Vi ansåg de första åren att det var ett bra sätt att nå ut med information i länderna. Idag, efter tio år, har vårt arbete förändrats mycket. Medvetenheten är så mycket större i hela regionen. I Kenya, där vi arbetat mest, understöder vi nu små avdelningar med dövblinda barn i fem skolor.
Tyvärr har vi varit tvungna att avbryta vårt samarbete med skolan i Kabarnet. Den skolledning som finns där idag är helt enkelt inte intresserad av att försöka förbättra undervisningen för barnen, och då anser vi inte att vi kan fortsätta arbetet. Det finns så mycket annat att göra. Vi har gjort synundersökning på alla elever i dövskolorna och funnit många elever som behöver glasögon, och det har de fått. Andra har behövt ögonoperation och då har de fått det. Vi har också funnit barn som är dövblinda. Flera av de dövblinda eleverna finns nu vid de skolavdelningar som vi stödjer.
Tio år är en lång tid, och flera av de elever som vi först träffade i skolan i Kabarnet är idag vuxna. Det är viktigt att vi tidigt planerar för vad som ska hända efter skolan. Några av de äldre eleverna har fått yrkesutbildning på de två yrkesskolor för döva som finns i Kenya. Sikri är skolan för pojkar, och där lär man sig huvudsakligen jordbruk. Flickorna går i Mumias och där är det mest frågan om hushållsarbete, sömnad och stickning. Efter skolan flyttar eleverna hem till sina föräldrar i hembyn eller i någon stad, och då är det viktigt att man har lärt sig något som gör att man kan bidra till familjens försörjning. I Kenya finns ingen handikappersättning, inga socialbidrag, ingen arbetslöshetsersättning eller någon annan ersättning från stat eller kommun. Man måste leva på det man själv eller familjen kan tjäna ihop, och det är naturligtvis inte lätt. Ibland kan man få lite bidrag från byns invånare eller kyrkan.
För att hjälpa till att hitta vägar att klara sig efter skolan anställde vi 1997 en person, Joseph Shiroko, för att arbeta med det. Mr Shiroko är pappa till en dövblind tonåring. Han reser runt till skolorna, diskuterar med elever och lärare, reser med dem hem och pratar med föräldrarna och andra personer som är inblandade, om hur livet ska kunna utformas. När man är överens försöker man genomföra det. Resultatet kan till exempel bli att en pojke har fått en ko och att mjölken ger lite pengar till mat. En annan familj, där sonen själv inte kan arbeta, har fått lite extra land. Hela byn hjälpte till att samla in pengar till det. Mer land ger mer mat. En ung kvinna har fått en stickmaskin och ska nu sticka tröjor som går att sälja. Så kan barnen på olika sätt bidra till familjens ekonomi. Varje barn behöver en individuell plan.
Familjen är viktig. De flesta barn börjar tidigt i skolan, och ofta är det en internatskola. Det betyder att de flyttar hemifrån, och många kommer hem först efter flera år, när de blivit vuxna. Då kan de vara främlingar i sin egen familj. Vi försöker därför att samla föräldrarna och få dem engagerade i skolan, få dem att besöka sina barn, se vad de lär sig, komma med önskemål och krav. I Kenya är man van vid att det är lärarna som bestämmer, så detta är något nytt. Men vi tror att det är viktigt, och många föräldrar är ivriga. En grupp föräldrar i Nairobi, där det inte finns någon skola för dövblinda, startade själva hösten 1998 en liten skolavdelning. Nu kämpar man med att hitta lärare och pengar till skolan.
Vi stödjer idag också en skolenhet i Iganga i södra Uganda och en i Dar es Salaam i Tanzania. I Uganda har vi byggt ett litet skolhus och ett hus där barnen kan bo. I Dar es Salaam började vi att bygga ett hus för barnen våren 1999.
Det viktigaste arbetet idag är vårt dövblindteam. Det är sex erfarna dövblindlärare från Danmark, Finland, Norge och USA. Varje år gör teamet två resor till Afrika, och under en eller två veckor arbetar man vid varje skolenhet. Man diskuterar med lärarna, arbetar med eleverna och planerar det fortsatta pedagogiska arbetet. Lärarna vid skolorna gör också besök på de andra skolenheterna. Det är viktigt att lära känna varandra och att lära av varandra.
Från början var det meningen att vi skulle försöka att starta föreningar för vuxna dövblinda i alla tre länderna. Men det var betydligt svårare än vi kunde föreställa oss och det har ännu inte lyckats. Det beror på flera olika saker. För det första är det svårt att hitta vuxna som anser sig vara dövblinda. De finns naturligtvis, men är kanske inte så många som man kan tro. Men det är också väldigt svårt för en vuxen person som är dövblind att ha tid och kraft att arbeta i en förening. Det allra viktigaste är att överleva, och att skaffa mat till sig själv tar mycket tid och mycket kraft. Om man har ett arebte är arbetsdagarna långa, tio timmar är inte ovanligt, och lönen är inte så stor. Hur ska man då orka? Det finns inte heller några tolkar eller några ledsagare, och om det fanns, vem skulle då betala dem? Det betyder att anhöriga och vänner hjälper till, men hur ofta kan man störa dem? Det kommer därför att ta lång tid innan det finns en väl fungerande organisation av dövblinda i Östafrika. Under tiden arbetar vi med att förbättra undervisningen, att stärka föräldrarna och se till att de dövblinda som slutat skolan kan fortsätta att hålla kontakt med varandra.
Under dessa år har vi fått många nya vänner och vi har hjälpt till att göra livet lite bättre. Vi har arbetat tillsammans med över 100 dövblinda barn och deras föräldrar. Vi har börjat att få kontakt med vuxna dövblinda, vi har bra kontakt med ministerier och dövskolor och vi har spritt mycket information. Och samtidigt lärt oss mycket. Vi har lärt oss att verkligheten kan se mycket annorlunda ut, men samtidigt är den nästan densamma. Vi gläds åt samma saker och vi gråter åt samma saker.