År 1975 hölls den första utbildningen för dövblindtolkar. Den var på två veckor. Kurserna förlängdes vartefter, 1981 var de på sex veckor, och 1985 på 32 veckor. De flesta dövblindtolkutbildningarna förlades på folkhögskolan i Mullsjö. FSDB brukade medverka genom att ordna praktikdagar för eleverna. FSDB-medlemmar inbjöds till en helgträff som tolkeleverna planerade med hjälp av FSDB, och så arbetade de som tolkar under helgen. En värdefull erfarenhet för de blivande tolkarna, och ett par trevliga och stimulerande dagar för deltagarna. Många tyckte att just dessa praktikhelger var roligare än andra FSDB-träffar!
I början var det ofta från Frälsningsarmén som dövblindtolkarna kom. Vid 1984 års årsmöte blev kommendören för Frälsningsarmén utnämnd till hedersmedlem i FSDB, som en erkänsla för kårens hängivna arbete.
Men mellan 1975 och 1984 hade det hänt en hel del på tolkfronten. År 1981 fick landstingen extra pengar av staten för att skapa en samordnad tolktjänst för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Den tolktjänst som fanns tidigare hade bara gällt teckenspråkiga döva. Handikappinstitutet utarbetade, med hjälp av FSDB, en rekommendation och anvisningar om hur tolktjänsten borde fungera för dövblinda. FSDB arbetade sedan hårt med att informera landstingen om sin syn på hur tolktjänster borde fungera för dövblina. Vi ordnade konferenser runtom i landet och bjöd in landstingspolitiker och ansvariga tjänstemän. Några FSDB-medlemmar medverkade alltid vid konferensen, så att deltagarna fick förstahandsinformation om vad det innebär att vara dövblind. De fick prova på att sätta på sig svarta glasögon med bara ett litet titthål framför ögonen och att få störande ljud i öronen.
1983 visade en rundfråga till landstingen att det ännu var långt kvar till en fungerande tolktjänst för dövblinda i alla landsting. FSDB uppvaktade handikappinstitutets ordförande, som också var ordförande i landstingsförbundets socialberedning, för att trycka på. I ett projekt med anslag från skolöverstyrelsen skrev Valborg Karlsson brev på punktskrift till tolkar och tolkelever för att de skulle få träning i punktskrift.
1986 och 1987 var det dags för en ny runda till landstingen för att bevaka att tolktjänsten uppfyllde FSDB:s krav. 1986 startade också projektet med rikstolktjänst, med särskilda statliga tolkpengar till organisationernas föreningsarbete. Detta underlättade FSDB:s arbete betydligt. Föreningens förtroendevalda behövde inte längre diskutera med landstingen om vem som skulle betala tolkning under förtroendeuppdrag. Rikstolktjänsten fick fortsatt statligt stöd, men huvudmannaskapet var länge oklart. År 1993 bildade därför hörselorganisationerna (SDR, HRF och FSDB) Stiftelsen Rikstolktjänst, för att få en huvudman som kunde träffa avtal med tolkcentraler och tolkbolag.
Från 1987 blev dövblindtolkutbildningen tvåårig, och de första långtidsutbildade eleverna blev klara hösten 1988.
1989 kom en betydelsefull ändring: utbildningen ska hädanefter vara gemensam för teckenspråkstolkar och dövblindtolkar. Alla teckenspråkstolkar ska ha dövblindkunskap, och alla dövblindtolkar ska kunna tolka till och från teckenspråk. Den samordnande tolkutbildningen startade på Västanviks folkhögskola hösten 1989. Senare startade liknande utbildningar vid andra folkhögskolor. Tolkbristen var stor under dessa år. Trots den stora satsning som gjordes på utbildning av tolkar, så försvann det flera tolkar från yrket än det kom nyutbildade. År 1990 utexaminerades inga nya tolkar alls.
Problemen med tolkbristen fortsatte även följande år och förvärrades av den ekonomiska åtstramningen. Många tolkcentraler drog in på servicen, och det kom att bli vanligt att medlemmar tvingades avstå från aktiviteter därför att de inte fick tolk. FSDB körde ett varv till med konferenser i landstingen för att göra de ansvariga medvetna om tolktjänstens stora betydelse för dövblinda.
År 1991 kom regeringens betänkande om tolktjänsten. FSDB skrev i sitt remissvar att lagen om tolktjänst borde vara en rättighetslag, d v s ge rätt att överklaga om man var missnöjd med ett beslut. Så blev det nu inte. Lagen om tolktjänst blev en del av Hälso- och sjukvårdslagen, med en skyldighet för landstingen att ordna tolktjänst, men den ger inte den enskilde rätt till tolk. Däremot kom det förbättringar genom att begreppet vardagstolkning utvidgades, så att man nu kan få tolk till fritids- och föreningsaktiviteter.
Lagen om tolktjänst kom år 1994, och samma år inleddes det första av tre tolkprojket, som var ett samarbete mellan SDR, HRF pch FSDB, samt senare DHB. Förbunden utbildade tolkinformatörer som besökte nästan samtliga landsting och tolkråd för att informera om vad tolkning för döva, dövblinda, hörselskadade och vuxendöva innebär. Man utarbetade också gemensamt ett måldokument för tolktjänsten och en informationsbroschyr.
I det andra projektet utarbetades en handledning för medlemmar i alndstingens tolk- och brukarråd. Syftet var att ge deltagarna (representanterna i tolkråden) från de olika organisationerna kunskap om varandras behov och stimulera till samarbete mellan föreningarna.
Mycket av FSDB:s arbete i projekten har gått ut på att försöka klargöra skillnaden mellan dövblindtolkning och ledsagning. Glädjande nog kan FSDB konstatera att förståelsen för vad dövblindtolkning är har ökat både hos de andra organisationerna och i landstingen.
1999 planeras det tredje projektet sedan 1984. Det kommer att lägga tonvikten vid tolketik.
Arbetet med utveckling av tolktjänsten måste fortsätta!