Vid världskonferensen för dövblinda i Italien 1993 tog Yolanda de Rodriguez från Colombia kontakt med FSDB. Yolanda är helt dövblind och dessutom rullstolsbunden sedan många år. Hon hade läst om FSDB:s biståndsprojekt i Afrika. Nu frågade hon om vi i FSDB inte kunde hjälpa dövblinda i latinamerika att starta verksamhet. Man visste fortfarande inte mycket om vuxna dövblinda i de latinamerikanska länderna, men den amerikanska stiftelsen Hilton-Perkins hade gjort en stor kartläggning av dövblinda barns situation. Då hade man också hittat flera vuxna dövblinda. Nu hade Yolanda en plan för att försöka hitta ännu fler dövblinda och att hjälpa dem att bilda egna organisationer i sina länder. Både FSDB och SHIA tyckte förslaget var bra. Och så startade POSCAL, d v s projektet för att starta organisationer av dövblinda i norra Latinamerika.
Vi startade samarbetet med fem länder i norra Latinamerika, det som kallas den andinska regionen, eftersom den ligger uppe i bergskedjan Anderna. Dessa länder var Bolivia, Colombia, Ecuador, Peru och Venezuela. I varje land tog man kontakt med en dövblind person som blev nationell ledare i projektet. Till sin hjälp fick dessa ledare minst en professionell dövblindarbetare som kallas för kontaktperson.
I februari 1995 samlades alla för första gången till ett seminarium i Bogotá i Colombia. Det var mycket spännande att se hur det skulle fungera. Det gick alldelse utmärkt, trots att det var ont om tolkar. Alla var väldigt entusiastiska. Under fem dagar berättade de om situationen i sina länder och arbetade fram en verksamhetsplan och en budget för det kommande året. Alla pratade ju spanska som de flesta i Latinamerika, och därför hade de lätt med kontakten även om det var glest med tolkar. Vi bodde på ett kloster. Det är billigt och bra och dessutom platser där man kan känna sig trygg även i ett våldsamt land som Colombia. Vi har sedan fortsatt att ha våra konferenser i klostermiljö.
Resultatet av det första seminariet lät inte vänta på sig. Redan efter ett år hade man fått kontakt med många nya dövblinda, och de första organisationerna började bildas. Idag, bara fyra-fem år efter projektets start finns det redan organisationer i de fem länderna och dessutom i Brasilien och Guatemala. Antalet kända dövblinda har vuxit från ett litet fåtal till ca 1 200. Och det är bara början. Informationen om POSCAL-projektet spred sig nämligen snabbt i hela Latinamerika och allt fler länder ville vara med. Tyvärr kunde vi inte låta alla de nya länderna vara med i hela projektet. Det skulle ha blivit för stort och för dyrt. Men de kunde vara med på det som kanske var viktigast, nämligen de latinamerikanska seminarierna som hålls varje år. Så från och med det tredje seminariet 1997 träffas nu dövblinda ledare från hela Latinamerika för att utbyta erfarenheter och lägga upp planer för framtiden. Allt som allt har vi kontakt med femton länder.
Seminarierna är viktiga också som intressepolitiska verktyg. De väcker stor uppmärksamhet på den plats och i det land de hålls. Vi får ofta stor publicitet i TV, tidningar och i radio. Det är viktigt för att hitta nya dövblinda, att allmänheten vet att POSCAL finns. Det är också viktigt från ekonomisk synpunkt. I de här länderna finns inga statsbidrag. All verksamhet drivs med gåvor och donationer. Ju fler som känner till arbetet bland dövblinda desto större är möjligheterna att få ekonomiskt stöd.
Men det är inte bara för att starta organisationer av dövblinda som vi har arbetat tillsammans med våra vänner i Latinamerika. Kommunikation är ju väldigt viktigt för dövblinda var de än bor i världen. Tillsammans med dövas organisation i Colombia har vi börjat med tolkutbildning. Det är ett mycket långsiktigt arbete. Det gäller ju inte bara att utbilda tolkar. Det måste finnas en tolkservice också om det ska fungera.
Vårt projekt i Latinamerika har gått väldigt bra. Vi har mött en entusiasm och arbetsglädje bland våra dövblinda vänner som varit enastående. Flera speciellt glädjande händelser har inträffat. År 1997 fick Colombia förtroendet att vara världland för den sjätte världskonferensen för dövblinda, Helen Keller-konferensen. Det gav stor publicitet i landet.
Arbetet går vidare. 1999 började med att det latinamerikanska dövblindrådet bildades av de sju nationella organisationernas ordförande. Tanken är att det ska utvecklas till en latinamerikansk union för dövblinda som sedan ska fortsätta utveckla verksamheten i samarbete med bl a organisationerna för döva och blinda i Latinamerika. Hur länge FSDB kommer att fortsätta stödja den här verksamheten är svårt att säga, men nog kommer vi att behövas några år ännu där nere, innan vi med gott samvete kan dra oss tillbaka för att se om vi behövs bättre någon annanstans.