Peter Falkegård

Hej!

Peter är mitt namn och jag är en 24-åring som bor i världens bästa stad, nämligen Stockholm. Sedan födseln är jag syn- och hörselskadad.

Min synskada kallas grumlig hornhinna och jag ser ungefär 0,1 på mitt bästa öga. Vad gäller hörselskadan så är den ärftlig, både min mamma och min storasyster hör dåligt fast de hör bättre än vad jag gör. Jag är döv på det högra örat och använder hörapparat på det vänstra.

När jag var nyfödd opererade jag mina ögon tre gånger, och en operation lyckades. Min hörselskada upptäcktes inte förrän jag var tre år gammal. Jag tycker själv att jag klarar mig ganska bra med den syn jag har. Det som jag tycker är absolut svårast med mitt handikapp är kombinationen. För en hörselskadad använder ju ögonen väldigt mycket för att avläsa på läpparna och se teckenspråk om man hör så pass dåligt att man använder det. En synskadad eller blind person använder givetvis sin hörsel väldigt mycket. Själv tycker jag att det jobbigaste är när jag inte hör. När jag pratar med bara en person brukar det gå bra, bara personen pratar tydligt och så får man ju se till att man sitter på rätt sida. Jag kan tyvärr inte mycket teckenspråk idag men skulle jättegärna vilja lära mig mer.

Min familj har alltid tagit väldigt stor hänsyn till mina funktionshinder. När jag började skolan gick jag i en skola som heter Alviksskolan. Då fanns det både syn- och hörselklasser där, idag tror jag inte att synklasserna finns kvar. På låg- och mellanstadiet gick jag i en synklass, men i sexan så gick jag över till en hörselklass som tur var. Det är alltid lätt att vara efterklock, men det bästa hade nog varit om jag hade gått i hörselklass från början eftersom att man använder t-slinga där. Jag har mycket gemensamt med andra synskadade, men ännu mer gemensamt med hörselskadade.

När det var dags för gymnasiet stod valet mellan att fortsätta i Alvik eller att flytta till Örebro där det också finns hörselklasser. Jag bestämde mig för att fortsätta plugga i Stockholm eftersom jag inte ville flytta hemifrån. Egentligen så tror jag att jag inte vågade flytta hemifrån. Om jag gjorde det rätta valet eller inte är en mycket bra fråga. Jag har funderat en hel del på det. I Örebro tycket jag att det verkar som att man har en väldigt fin gemenskap så för min sociala utveckling hade det kanske varit bättre att flytta dit.

När jag var liten fanns det inte mycket aktiviteter för syn- hörselskadade/dövblinda. Jag brukade åka till ett ställe, Örbyhus, som en förening för synskadade har. Det var jättekul, men det kunde ibland vara jobbigt med hörselskadan. Det fanns olika aktiviteter för hörselskadade och synskadade. Men när jag var med de ena så blev det ibland problem på grund av mitt andra handikapp och tvärtom.

1992 arrangerade FSDB ett läger för dövblinda ungdomar på Mo Gård, en folkhögskola som ligger utanför Finspång. Jag visste först inte om jag vågade åka, men efter mycket övertalning, framförallt från min mamma så åkte jag som tur var. Jag tyckte det var jätte, jätte, jättekul!!! Sedan dess har FSDB och sedan DBU haft sådana sommarläger och helger för dövblinda ungdomar varje år. Under 1993 och 1994 fortsatte jag att åka på dessa aktiviteter. Men jag tyckte inte själv att det var lika roligt längre. Varför vet jag inte, men jag hade nog blivit mindre social av mig.

Efter 1994 slutade jag att vara aktiv i FSDB/DBU. Jag var inte heller aktiv i några andra organisationer. Så här nästan tio år senare kan jag nog säga att det var mitt livs största misstag. På grund av att jag inte umgicks med personer i samma situation som mig själv försämrades mitt självförtroende, men framförallt min sociala kompetens. Med åren började jag vilja komma tillbaka men jag vågade inte riktigt. Men så en dag läste jag om en träff som DBU skulle ha. Och då bestämde jag mig för att åka.

Den 27 april 2001 åkte jag i väg till Sundsvall och DBU:s årsmöteshelg. Första kvällen tyckte jag att det var ganska tråkigt, men sen blev det superkul! Under den helgen förändrades hela min syn på mitt sociala liv, mina handikapp och mig själv. Jag hade nog haft svårt att acceptera dem tidigare, men det blev mycket lättare nu. Jag tror att om man har ett eller flera funktionshinder, måste man acceptera dem för att kunna leva ett så bra liv som möjligt. Det går att leva ett lika bra liv om man är funktionshindrad som om man inte är det. Men då måste man nog som sagt, för att kunna detta, acceptera funktionshindren.

Samhället har blivit mycket bättre under de senaste decennierna på att göra det möjligt för funktionshindrade att bli fullt delaktiga i hela samhället, men än finns det väldigt mycket att göra. Och det är bland annat sådant som DBU och andra organisationer för funktionshindrade arbetar med och vi behöver fler som jobbar med detta!!!

Om du läser detta och känner igen dig i något eller flera saker så hör av dig till oss. Och är du syn- och hörselskadad/dövblind, men ännu inte medlem i DBU eller FSDB, så gå med NU!!! Det är superkul och Du behövs!!!