Emil Beijersten

Hej!

Jag är döv och när jag var 10 år gammal började jag märka på mig själv att det var något annat som inte stämde! Jag såg inte lika bra som de andra. Ofta missade jag när någon vinkade till mig och jag tittade bara rakt fram. Mina klasskamrater funderade på vad det var som kunde vara fel. De kom fram till mig och påstod att jag hade någon typ av synskada som hette RP. Jag kände mig förskrämd och ville inte tro det. Jag nekade och förklarade att jag som vanligt bara var slö. Då började de kalla mig för dagdrömmare!

När jag kom hem ville jag berätta för mina föräldrar men de ville inte acceptera det. Jag hade märkt att jag såg himla dåligt i mörker. Mina föräldrar sa att alla människor inte kunde se exakt lika bra i mörker. Varje gång som jag ville tala om för mina föräldrar att jag hade någon form av synfel trodde de inte riktigt på mig. Vid senare tillfälle började de märka att det kanske kunde stämma ändå.

Mina föräldrar åkte till Härnösand, där FSDB:s föräldraråd hade ordnat en helg för att föräldrar med dövblinda barn skulle få träffas. När de var där var jag i Frankrike med min klass. När jag kom hem förstod mina föräldrar mycket bättre och de kände sig mycket lugnare.

Under min uppväxt, i åldern 14-15, ville jag aldrig vara med på någon av DBU:s aktiviteter. Jag kände mig lite pinsam och ville inte acceptera det riktigt ännu. Det tog tid för mig innan jag kom ut som dövblind. Jag har fått mycket hjälp av mina vänner under skoltiden och det var jättebra.

Jag har aldrig tyckt att det har varit ett så stort problem med min synskada. Problemet var bara att det tog tid innan jag kunde acceptera. Jag minns att så fort jag fick brev från DBU kastade jag det och läste inte alls. Jag ville inte vara med på deras aktiviteter. Jag förstod inte att det kunde vara mycket nyttigt och dessutom förbättra mitt självförtroende. Men sen, sommaren 95, var jag med på läger på Mo Gård och där började jag fatta att det var mycket kul och jag fick mer självförtroende. Jag träffade också nya vänner! Därefter var jag med då och då på DBU:s aktiviteter.

Under åren har jag arbetat aktivt för DBU och varit med och hjälp andra att bryta isolering och förbättra deras självförtroende. Det känns jätteroligt att få möjlighet att göra det. Nu idag är jag både glad och nöjd!