Amanda Lindberg

En varm sommarkväll den 13 augusti föddes en gallskrikande pionröd bebis vid namn Amanda två veckor för sent. Jag ville inte lämna den trygga lilla värld jag kände till, det är det stående skämtet inom familjen. Jag föddes gravt synskadad, det upptäckte läkarna när jag var tre-fyra månader.

Min synskada har inget namn men jag har fått det förklarat för mig att jag har för glest mellan tappar och stavar som sitter i ögat. Min näthinna kan inte skapa en bild utav vad jag ser. Jag fick ett par tjocka glasögon ”kikarglasögonen” skulle jag vilja kalla dom. Med dom så får jag en tydlig bild men synfältet med dom begränsas kraftigt, man ser endast rakt fram. Lätt att krocka med föremål och andra personer med andra ord. På högstadiet blev jag medveten hur fula dom där glasögonen var och hur uttittad jag egentligen blev så jag beslutade mig att göra en ”extreme makeover”. Jag övergick till specialanpassade linser, äntligen ett breddat synfält och med ljusare klara färger mötte jag världen med andra ögon.

Under den gnälliga småbarnsperioden var jag ett öronbarn, ett utav dom barn som led av många öroninflammationer i följd. Precis innan jag skulle börja på sexårsverksamhet så tyckte läkarna att jag behövde hörapparater. Hela min skolmiljö och bostad anpassades så att jag skulle kunna se och höra på bästa möjliga sätt.

Från dagis upp till sjätte klass gick jag integrerat, dom flesta kompisarna hade man lärt känna redan på dagiset. Men ju äldre kompisarna blev ju mer avstånd tog dom ifrån mig. Precis som om dom tänkte ” Amanda är inte en utav oss, hon är annorlunda”.

På högstadiet så fick jag börja pendla tillsammans med en annan hörselskadad tjej till Nynässkolan i Gävle, där det gick tre andra hörselskadade elever och vi fem tillsammans kunde bilda en hörselklass inom en vanlig klass. Det innebar att vi hade lektioner som svenska, samhällskunskap, engelska, teckenspråk och matte i enbart hörselklass. Sedan när det kom till hemkunskap, slöjd, NO-ämnen som fysik, biologi, kemi och teknik och idrott så var vi blandade med den övriga klassen. Tyvärr upplevde jag högstadiet med en känsla av vi mot dom känsla i klassen. Jag hade en bästa vän i hörselklassen, vi var tajta, som bara tjejbästisar kan under tonåren.

Efter tre hyfsade år i Gävle, trött på pendlande ifrån föräldrahemmet och bristande respekt ifrån omgivningen så begav jag mig tillsammans med de övriga fyra från hörselklassen till Örebro och riksgymnasiet för hörselskadade och döva. Där upplevde jag en helt annan värld än den jag var van vid. Att det alltid fanns slinga i nästan alla klassrum det var ju lyx. En egen audionom på skolan, vem har det? Kompisar som hade liknande erfarenheter, jaså jag är inte ensam trots allt. Jag fick min vändpunkt och den blyga Amanda blommar ut till en pratsam och social tjej. Gymnasiet minns jag med värme än idag och det var dom bästa fyra åren i mitt liv.

Mina erfarenheter är som sagt blandade, det kan jag säga gör nytta i mitt ideella arbete för DBU. Första gången jag kom i kontakt med DBU var när jag var tio år, ett läger på Almåsa som jag inte har så mycket minnen kvar ifrån idag tyvärr. Men jag vet att jag kände värme, gemenskap, tillhörighet och en känsla av trygghet.

Tidigare erfarenheter då jag har varit på läger för enbart hörselskadade alternativt synskadade då har jag enbart haft ett funktionshinder gemensamt med de övriga deltagarna vilket gjorde det tufft i vissa situationer.

Jag känner mig stolt över att vara syn/hörselskadad det är en del av min identitet idag, och jag vaknar upp oftast med ett leende på läpparna varje dag och har tron att varje dag är en gåva. Och livet är en skola, man lär sig alltid något så glöm inte att hålla öron och ögon öppna.

Sist men inte minst så vill jag tacka så mycket för medlemmarnas förtroende för mig. Att jag får fortsätta jobba för er och DBU. Det är något som jag verkligen brinner för.

Hälsningar Amanda Lindberg