Emma tycker om att ha kontakt med människor hon känner, speciellt familjen förstås. Hon kan inte prata, utan hennes signaler består av skratt, gråt och skrik. Hon kan ta ögonkontakt, fast hon ser dåligt.
Lekarna upprepas igen och igen, så att det så småningom blir en medveten lek för Emma. Det blir också ett samspel mellan två människor där hon lär sig att hennes egen aktivitet är meningsfull. I leken kan man se att Emma förväntar sig att vissa saker ska hända.
Detta kan man utveckla så att hon också får en förväntan på dagens olika aktiviteter och så småningom kan förutsäga dem. Genom att ge henne möjlighet att känna förväntan ger man henne också en möjlighet att förnimma ett samband mellan ett tecken (symbol) och en handling. Emma får en första aning om ett språk.