Jag går i dövskola. Alla mina kamrater är döva och vi tecknar till varandra. Jag ser ganska bra vad de tecknar om de står en bit bort och de tecknar ganska långsamt. En del tecknar så slarvigt och fort, och då ser jag inte. Om det är mörkt, eller om det är mycket ljust, så att jag bländas, då har jag svårt att se. Jag ser inte alltid om någon vinkar åt mig och vill teckna. Ibland när vi spelar fotboll så är det lite konstigt. Det är som om bollen försvinner - jag ser den, och så nästa sekund är den borta.
På lektionerna tecknar läraren till oss. Jag tycker ibland att det är svårt att hänga med. Det är så ansträngande. Jag förstår inte alltid vad läraren tecknar, men jag vill inte så gärna fråga om hela tiden. Jag känner mig så dum då.
Jag tänker inte så mycket på att jag ser annorlunda än andra. Jag vill inte prata om det - det är som det är.