Full fart framåt med vita käppen

Av Teresia Lindberg

Teresia Lindberg promenerar Bild på Teresia Lindberg med sin vita käpp.

Jag har alltid varit något negativt inställd till det här med vit käpp. Den var i vägen, jag tyckte inte att jag behövde den och det var så pinsamt att alla skulle glo på mig när jag kom där viftandes med en vit pinne framför mig. Nej, det var inte min grej helt enkelt.

Som de flesta synskadade hade jag fått en markeringskäpp av landstinget, i syfte för att visa omgivningen att här kommer en synskadad tjej. Den käppen hade ett sorgligt liv. Den blev lämnad hemma, fick ligga längst ner i väskan eller nertryckt i jackfickan. Mina föräldrar har, så länge jag kan minnas, tjatat dagligen om att jag SKA använda käppen. ”Den hjälper dig, du slipper förklara dig och folk ser upp för dig.” Det där sista om att folk skulle se upp för mig tror jag var mer menat som att jag skulle sakta ner lite. Jag var inte direkt den lugna typen som yngre. :)

Men, nej! Jag ville inte använda den och många gånger gick jag hemifrån med käppen i handen men stoppade undan den så fort jag var utom synhåll.

Från markerings- till teknikkäpp

Men nu, idag, har jag en HELT annan åsikt om att använda vit käpp. Idag är det jag som är den som tjatar folk till vansinne om att de borde använda det som kan hjälpa dem.
 
Jag miste nästan all min syn för snart 2 år sedan. Och den första dagen efter flera veckors återhämtning efter operationen så satt jag där med min markeringskäpp i handen. Nu var jag helt enkelt tvungen att använda den. Det var antingen det eller så skulle jag bli hemmasittandes eller i varje fall väldigt beroende av människor omkring mig.
 
Några av mina första ord i livet var ”Kan själv!” Så självklart ville jag inte vara beroende av andra. Jag malde på med träningen med min markeringskäpp. Övade in känslan att ha den i handen, att pendla med den fram och tillbaks, att känna skillnad på olika sorters hinder och underlag och framför allt, att INTE glömma den någonstans! Det sistnämnda var alltid svårast.
 
Efter ungefär ett halvårs nötande med markeringskäpp så fick jag min första teknikkäpp. Ojoj vilken skillnad! Längden, stabiliteten, känslan, allt var ovant och totalt annorlunda. Jag fick en kort introduktion om tekniken man använder och sen fick jag bege mig hemåt. Hela vägen hem satt jag och fingrade på den där käppen.Tänkte på alla gånger jag sett folk med sådana och tänkt att ”Nej, jag kommer aldrig behöva en sådan.” Jovisst.. hade jag inte en exakt sådan i handen nu kanske??

Lektioner i källaren

Så var det dags för min första lektion i förflyttningsträning. Lite spänd var jag faktiskt, det är ju alltid kul att lära sig nya saker. Min första ”lektionssal” var nere i källaren med mig i huset där Syncentralen håller till. En rak korridor med några enstaka stolar och växter och sen folk som kunde komma gåendes ibland. PERFEKT!

Först var det tekniken. Jag fick vid några tillfällen stå med ryggen mot väggen och börja öva in pendlingstekniken. Höger, vänster, höger, vänster osv. Armarna och överkroppen skulle vara avslappnad och endast handleden skulle jobba. Det gick ju bara inte! Vet inte hur många gånger jag pendlade fram och tillbaks innan jag till slut fick börja gå samtidigt som pendlingstekniken tränades in. Och hör här nu! När du pendlar åt vänster skulle höger fot fram. Lika när du pendlar åt höger, då skulle vänster fot fram. Det är en jättebra teknik det är det verkligen. Men riktigt besvärlig till en början! Jag tror det är därför jag är så säker på höger och vänster idag. Alla de där jäkla viftningarna hit och dit och fötterna här och där. USCH! Men jag fick till slut in det! Och nu skulle jag ut i stora världen!

Steget ut på kyrkogården

Alla vet nog att man inte bara kan gå rakt fram hela tiden. Då brakar man garanterat in i något förr eller senare.

Man måste såklart kunna svänga också. Och det var nästa steg. Så ut med mig på stadskyrkogården, ja, en kyrkogård. Det var min träningsplats efter källarkorridoren. Jag hade lite roligt åt att jag i 2 timmar skulle gå fram och tillbaks, runt omkring på en kyrkogård av alla typer av ställen som finns. Men det visade sig vara en perfekt övningsplats. Där fanns raka och breda vägar, tydliga svängar och jag märkte att det var helt annorlunda att träna utomhus.

Jag jämförde det hela lite med att ta körkort, visst nu har jag inte övningskört med bil men att tänka hur mycket man skulle svänga, inte gå i sicksack och hålla tempot. Det var inte lätt!

Kyrkogården var fortfarande oskadd när jag lämnade den för att istället börja träna på mer kända platser.

Övning på hemmaplan

Nu skulle jag hem för att öva in olika vägar på hemmaplan. Sommaren hade kommit!

Nu när jag skulle träna in promenadsträckor i min hemmamiljö blev det inte bara förflyttningsträning utan också orienteringsträning. Det gäller ju inte att bara kunna ta sig fram, jag måste ju kunna hitta också. Innan jag satte foten utanför dörren tänkte jag en hel del på att det här skulle bli lätt, jag hittar ju hemma här och det fanns inte en chans att jag skulle gå vilse.

Jag upptäckte efteråt att jag hade varit lite FÖR positiv. Det var ju skitsvårt! Jag visste ju att det framför mig t ex skulle finnas en backe nerför. Men hur långt fram? När börjar den? Och vart är jag nu när den slutar? Så det var inte fullt lika lätt som jag trott från början.

Och det är där jag är idag. Jag har promenadsträckor jag kan gå här hemma, jag kan nu ta mig till busshållplatsen och ta mig hela vägen in till stan med hjälp av buss och tåg. Jag övar ännu fortfarande in nya vägar och ställen och sakta men säkert så börjar det sitta. :)

Jag ser fram emot varje tillfälle jag övar för jag vet vilken frihetskänsla resultatet ger mig.

Kramgo stolpe och riktigt gosig häck

Idag när jag beger mig ut själv så är det ett äventyr varje gång jag går utanför dörren. Jag vet aldrig vad som kommer ske, ett nytt hinder där det tidigare inte varit, en avspärrning, att jag missar en markering som kan vara en gräskant, stolpe eller staket. Det kan kort sagt hända vad som helst.

Jag minns första gången när jag ensam skulle bege mig ut på en promenad, just för att testa känslan när ingen annan var med mig. Vägen hittade jag, det var inga problem, men jag missade en gräskant och fick betala med ett kramkalas tillsammans med en stolpe. Då gick det upp för mig hur viktigt det är att känna efter och vara varsam till en början.

Under samma promenad gosade jag in mig i en syrénhäck, blev ner- barrad av en tallbuske då jag gick rakt in i båda. Supermysigt, inte! Nu kanske ni tänker ”Ajdå, det lät inte kul.” Och nej, det är inte kul alla gånger, jag brukar för det mesta se det så. Jag skrattar ofta bort det. Så länge jag inte gör illa mig så skrattar jag bort missen jag gjort, rycker på axlarna och fortsätter framåt. :)

Men på mina dåliga dagar kan reaktionen bli annorlunda, surhet och bitterhet men det är väldigt sällan.

En oväntad kalldusch

Vilse har jag gått EN gång. Nu var jag inte vilse då på riktigt, men i mitt huvud var jag det. Jag trodde jag hade gått rätt när jag i själva verket inte hade gått tillräckligt långt fram. Så i 15 minuter gick jag fram och tillbaks och kände på ett staket som, enligt mig då, aldrig stått där tidigare. Jag fick lite lätt panik och var tvungen att länge stå och tänka. ”Vilket håll kom jag ifrån”, ”där svängde jag” och liknande. Men sen hittade jag lyckligtvis tillbaks! Och idag är händelsen bara en rolig upplevelse. Jag upptäckte nämligen senare att det var en lekplats jag varit inne på. Jag ville tydligen gunga istället för att gå hem.

Det kanske mest överraskande jag varit med om var under en av mina förflyttningsträningar. Min synpedagog går alltid vägen med mig först och påminner mig och visar mig markeringar som är möjliga och sen går vi tillbaks samma väg och så får jag testa själv med henne 20 meter bakom mig. Och det gjorde jag, fram och tillbaka gick jag. Typ tredje vändan hörde jag något. Det lät som rinnande vatten, men jag sköt undan det och fortsatte som vanligt.

Fjärde gången hörde jag det igen på samma ställe, starkare den här gången. Jag stannade upp och lyssnade men jag kunde inte riktigt identifiera ljudet. Det var vatten, ja, men var det någon som vattnade sina blommor, tvättade bilen eller ett vattenfall någonstans?

Jag slår återigen bort tanken och fortsätter framåt. Ett steg, två steg, tre steg, fyra steg… och sen blev jag nerstänkt med vatten. Gissa vad det var? Jo, en vattenspridare! Ägarna till huset jag passerat tre gånger under dagen hade nu ställt ut en vattenspridare för att vattna sin nysådda gräsmatta. Tack och lov blev jag inte dyngsur men blöt blev jag. Och förvånad. Jag stannade upp längre bort och bara: ”Va?!” Fattade ingenting och sen började jag skratta.

Med nya möjligheter

Jag har många upplevelser på lager idag och jag samlar ständigt fler. Både positiva och negativa.

Varje miss eller felsteg jag gör ger mig ständigt nya idéer om hur jag istället kan göra.

Jag ler vid minnet av sist då mina föräldrar fick se mig ramla i lera, plöja genom en stor vattenpöl och sen promenera rakt in i en dörr. Jag kan förstå att det låter hemskt att jag upplevde allt det på en och samma dag men jag tog inte åt mig. Det är sådant som händer och jag räknar med det.

Jag har alltid fått höra att ”Teresia har bara en hastighet och det går aldrig långsamt.” Japp, sån är jag! :) Föddes sådan så det är inte lätt att förändra. Allt ska oftast gå fort och när det gör det så blir det ibland fel. :)

Min vita käpp har gjort mitt liv möjligt! Jag kan ta mig ut, gå obehindrat och känna mig trygg att jag märker hinder i förväg. Den visar allmänheten att jag har en väldigt grav synskada och jag får ofta frågan om jag vill ha hjälp, vilket jag alltid uppskattar!

Så jag kan verkligen rekommendera att försöka tränga bort tankarna på pinsamhet inför andra människor, att käppen bara skulle vara i vägen och klumpig, eller tanken på att jag skulle vara mindre självständig med den.

Jag har fått äta upp mina åsikter jag hade till en början och idag känns det mycket skönt att alltid ha den med sig. Behöver jag den inte för stunden eller om jag måste ha båda händerna fria så viker jag bara ihop den och stoppar den i bakfickan. På så sätt finns den alltid tillgänglig.

Glöm inte nu att alla är olika. Man måste själv känna efter när man är beredd att ta steget och plocka fram sin vita käpp. Jag tog det steget, och jag har aldrig ångrat mig!

Teresia Lindberg
Artikeln har varit införd i tidningen Kontakt med FSDB nr 5 år 2013